Leende

I dag har jag som jag normallt sätt brukar göra - spridit glädje. Jag ler, är glad och då skiner andra upp också. Det är makalöst vad mitt humör påverkar andra runt omkring mig. Jag kan säga något till en människa med fullt allvar, nästan skälla, men så ler jag efteråt och personen i fråga gör som jag säger utan att i frågasätta.

I bland måste jag på mitt jobb ställa krav på dom som jobbar under mig (hehe, under mig) - agera som en chef - och med ett litet leende från min sida går allt vägen. Jag har glömt bort vad mycket mitt leende och min positivtet kan göra stordåd. Det är ju den människan jag är. Varför har jag tappat bort henne?


Hon som jag tappat bort har en enorm karisma, som syns när hon går in i ett rum, som får människor att syna henne upp ifrån och ner. Hon som skrattar, är självständig och tar hand om sig själv. Jag måste vakna upp ur denna dvala, det förtjänar jag. I bland känns det som att jag skulle behöva elchocker för att jag ska vakna igen, men, elchockerna har jag märkt handlar om små, söta, rara och underbara komplimanger som kommer min väg.

I satt jag på jobbet och en vän och arbetskompis kom fram till mig, satt sig framför mig och tittade mig djupt i ögonen och sa "du är så vacker när du ler och i dag ler du verkligen" sedan smekte hon mig väldigt ödmjukt på mitt ben. Åh, mitt hjärta, det skuttade till. Jag log ännu mer efter hennes fina komplimang.

Jag ska vara nära människor som får mig att må så :-)