Be om hjälp

Det är inte helt lätt att be om hjälp alltid och i går kväll gjorde jag det. Det höll på att sluta i besvikelse och uppgivenhet, men Mr Sambo räddade situationen. Jag började med att fråga under kvällen om han hade en stund över innan läggdags att prata en sväng med mig. Vilket han ju svarade ja på.

Timmarna gick och jag gjorde mig redo för sängen, en viss besvikelse hann infinna sig innan sambo kom ner (från sin studio) och påtalade att vi skulle pratas. Vad jag fram till igår är att  jag inte bett om få prata - i tid. Jag har låtit det gå så långt att jag är i känslorna till 100% och pratar utifrån dessa och är inte nåbar. Det brukar resultera i många timmars långa diskussioner som smittas av frustration, döva öron, höga toner, ilska, tårar och att vi avslutar utan något bra resultat som dessutom varar väldigt länge - flera veckor till månader.

Vi har sagt till varandra att vi inte kan ha dom långa energikrävande diskussionerna, men jag har inte lyckats vara medveten om att en sådan är på väg förrens det är för sent. Inte igår, i går sa jag till i förväg och vi pratade och jag bad om hjälp.

Sambon är väldigt duktig på att visa vad han känner för mig. Han gör saker, stora som små som visar att han uppskattar mig, älskar mig och vill vara med mig och dessa saker ser jag klasklart, i bland. Nu är vi på väg emot ljusare tider och med mitt bagage i livet hindrar jag mig själv från att bli "för" lycklig och det "förblindar" mig.

Detta gör så klart att jag ser inte vad sambon gör, jag behöver få muntlig bekräftelse, tydlig och glasklar. Det bad jag om igår. Han behöver påminna mig om att vi är rätt, vi är på väg emot rätt väg. Att han uppskattar mig och det jag gör. Han behöver bekräfta mig, tydligt.

Jag vet att detta är en liten utmaning för honom med då han tänker att det han gör, är tydligt nog. Han sa en gång - "Du är nog den enda på hela den här planeten som inte förstår att man vill ha framtid med någon om man diskuterar framtid och ekonomi med varandra."  - Jag förstår det, men när jag är hamnat i dessa stunder i livet behöver jag att han i stället säger "Jag vill dela min framtid med dig"

En annan gång när vi satt i en av våra timlånga diskussioner sa jag "Om jag inte få se något verkligt i nuet, hur ska jag då kunna ta mig framåt, det är nuet som gör att jag vill till framtiden" då tog han tag i min hand, gick ut på bron, la min hand på vårt hus och frågade "Vad är det här, om inte verklighet" - Så tydlig har han behövt vara.

Så, jag hoppas innerligt att han tar mitt behov av hjälp på allvar för att, för mig är detta svårt. Det är svårt att bli medveten om vart jag är på väg, innan jag är "där". Jag satt och analyserade mig själv och mitt mående den senaste veckan igår kväll och kunde med hjälp av bland annat min "Five why's" -metod inse att jag behöver be om hjälp för att jag var på väg att bli för destruktiv, bara för att jag är lycklig.