Titlar

Människor världen över har ett behov av att titulera sig själv. Det behovet har jag personligen aldrig haft. Jag läser bloggar där människor skriver om sitt liv, sitt sexuella liv närmare bestämt och jag behöver nog ta mig en funderare på om det är jag som är ignorant eller om människors behov av att titulera sig verkligen är så ingrottat i vår miljö att vi inte kan/vet något annat?

Mina tankar är så här. Antingen är man Heterosexuell, homosexuell, transexuell, bisexuell och så vidare - varför räcker det inte med att vi är - individuell? Jag är i allafall individuell, helt klart. Min sambo vill nog ha mig till att jag är bisexuell medan jag hävdar bestämt att jag är - jag. Jag ska inte ha någon orimlig titel, för det är det jag tycker att titlar är – orimliga.

Vidare funderar jag på detta med sexuella relationer, där ska vi också ha titlar även om det i mina ögon mest verkar som att dessa titlar förvirrar människor mer än något annat. Antingen är vi i en monogam relation eller lever i så kallade öppna relationer, eller så har vi en polyamorös livsstil. Varför behöver vi alla dessa fula ord (ja, jag tycker orden är fula) - räcker det verkligen inte med att låta ens livsval - bara vara enkel. Behöver vi verkligen titulera oss?

Jag tänker att om vi tillät varandra att bara vara i livet som en egen speciell individ utan att i frågasätta denna människa, skulle då inte vi få mer acceptans i samhället? . Jag förstår att det är enkelt att titulera sig. Om någon frågar vem jag är kan jag enkelt svara - Jag är hetro i en monogam relation.

Dock så tycker jag att en sådan enkelhet skapar lite utrymme för tankar och funderingar. För egentligen kan jag som individ bli små kär i kvinnor bara för att jag ser en kvinna på stan med det vackraste leende, jag kan få fjärilar i magen, jag kan tänka på henne i flera dagar och hoppas att jag får se hennes leende igen. Eller så kan jag prata med en intelligent kvinna och hon fastnar i näthinnan på mig och det enda jag vill är att slänga mig över henne, överösa henne med all sorts kärlek. Jag lever i en monogam relation, som är helt sexlöst, fast att vi älskar varandra. - Skapar inte det senare stycket mer funderingar än meningen precis innan?

Det är svårt att skriva ihop alla mina tankar och funderingar kring ämnet i ett blogg-inlägg, så det kommer säkerligen mer tankar om detta vid ett senare tillfället. Jag vill avsluta inlägget med att säga: Du är som du är och jag accepterar dig för det. Sluta att i frågasätta dig själv. Slappna av, acceptera dig själv i ditt liv och njut i stället för att ställa orimliga krav på dig själv.