Kommunikation

När man inleder en distansrelation måste man vara enormt lyhörd i och med att det kommunikationsmedlet man använder sig av mest är telefon. Alternativt över internet, mail, eller liknande. Det fungerade väldigt dåligt för oss.

Att inleda en relation utan att få lära känna kroppspråket  i samma takt som det verbala blev bara konstigt. Med mitt tvivel som blockerade mig från att lyssna utan att verkligen se och förstå blev vår kommunikation dålig. När vi väl träffades fungerade allt bra till en början. När vi träffades så pratade vi  aldrig om vår problematik i att kommunicera via telefon.

Våra träffar blev allt för mig. Allt annat räknades inte, jag plockade bort distansen ur relationen för att jag inte kunde hantera den.  Både jag och Mr Sambo la allt krut i våra träffar, då skulle vi ta igen det vi missat då vi varit i från varandra. Det skulle vara perfekt. Så vi fick ingen vardag… Vi hade massa förlorad tid att ta igen. Det var i allafall så vi resonerade, mest jag, men även Mr Sambo.

När vi var i från varandra så försökte jag ändå plocka bort distansen genom att avkräva att vi berättade om våra dagar, i detalj från vilken tid vi vaknade, till vilken lunch vi åt till vad exakt vi gjort på kvällen. Med denna information fick jag en känsla av det var vi, trotts distansen. Vi var i varandras liv trotts alla milen mellan oss.

Kommunikationen blev kravfylld, enkelspårig och tillslut handlade den om att Mr sambo lyssnade, medan jag pratade om vad jag kände. Jag avkrävde svar, jag avkrävde att han hade en plan på hur distansen skulle upphöra. Jag började att ställa helt orimliga krav på honom, över telefon…

Kommunikationen har varit bökig på grund av den stökiga starten. Kommunikationsproblematiken har bara eskalerat, fram till för ett par månader sedan. Nu lyssnar vi på varandra, nu ser vi varandra och nu först kan vi starta vår relation – på riktigt.